Är det möjligt att utveckla en relevant militär professions­identitet i Norge?¹

Av Magnus Eriksson

Frågeställningen i rubriken kan tolkas på flera sätt och kräver en del förklaring. Rubriken rymmer för det första frågan om det finns en professionsidentitet i Forsvaret idag. Den rymmer också frågan om det finns utrymme i det norska samhället för en yrkeskår med en militär professionsidentitet. Rubriken omfattar dessutom frågan om kopplingen mellan de uppgifter Forsvaret är satt att lösa, den militära professionsidentiteten och samhällets syn på Forsvaret, dess personal, bruket av militär makt och därtill relaterade områden. Artikeln berör alla frågorna men ägnas i huvudsak åt den sistnämnda problemställningen.

Artikeln har tre utgångspunkter: Den första är att en professionsidentitet inte är statisk utan måste utvecklas i takt med att förutsättningarna för de uppgifter professionen är satt att lösa förändras. Exempel på detta utanför den militära världen är t.ex. sjukvårdspersonal som i samband med privatisering utvecklar synen på professionen från ett renodlat omvårdnadsperspektiv till att även omfatta marknadsekonomiskt tänkande; eller polisens historiska utveckling från att enbart ha haft uppgiften att utreda begångna brott till att även förebygga de samma.

Den andra är att det finns en professionsidentitet i Forsvaret idag, men att denna fram till idag inte stått särskilt stark som företeelse och att dess innehåll till del svarar mot gamla uppgifter och att den inte fullt hunnit förändras i takt med omvärldens förändringar.

Den tredje utgångspunkten är att det måste finnas en harmoni mellan uppgifterna till professionen, professionsidentiteten och samhällets värderingar. Det innebär konkret att om Forsvaret tilldelas uppgifter att vara en expeditionsstyrka som snabbt skall kunna gå in och ut ur högintensitetskonflikter, så måste professionsidentiteten i Forsvaret vara inställd för detta när det gäller robusthet, sammanhållning etc. Brittiska Royal Marines eller amerikanska marinkåren kan vara exempel internationellt och specialstyrkorna kan vara exempel nationellt. Det innebär också att det samhälle professionen representerar måste acceptera den typen av professionsidentitet.

För att låna Clausewitz metafor om treenigheten, så betyder artikelns tredje utgångspunkt att det måste finnas en harmoni mellan uppgifterna ställda av regeringen, de allmänna värderingarna hos folket och professionsidentiteten hos fältherren (militärmakten). En relevant professionsidentitet utvecklar således individer och kollektivet för att hantera professionens uppgifter och är i samklang med samhällets värderingar. Vi återkommer i slutet av artikeln till vad detta betyder för Norge och Forsvaret.

Artikeln inleds med att beskriva bakgrunden för det nyvunna intresset för att studera den militära professionen och en beskrivning av professionsbegreppet med tonvikt på den militära professionens särart. Därefter beskrivs ett antal faktorer i det norska samhället och inom Forsvaret som kan påverka utvecklandet av en militär professionsidentitet. Artikeln avslutas med att diskutera hur Forsvaret skall utveckla en professionsidentitet som stärker dess förmåga att lösa ålagda uppgifter.

Varför är det ökat fokus på den militära professionen idag?

Forsvarssjefen, general Diesen, har en längre tid talat om kännetecken och dygder som bör prägla den militära professionen och i försvarsstudien FS 07 och kommande FFOD ägnas utrymme åt att beskriva professionens särart och vilka värden den står för. Norge är inte ensamt om att utveckla och redefiniera den militära professionen, i Kanada, Tyskland, Danmark och Sverige bedrivs liknande projekt. Gemensamt för dessa länder är att deras försvar är under en transformationsprocess från nationellt orienterade beredskapsförsvar till insatsförsvar med internationell fokus.

Det nyvunna intresset för professionsidentiteten som företeelse och insikten om att dess innehåll behöver revideras, kommer ur en rad förhållanden inom Forsvaret och i det norska samhället. Grunden är naturligtvis rollväxlingen från att utbilda och bemanna ett värnpliktsförsvar för det egna territoriet, till att vara operativt med en internationell inriktning. Officerens roll är på väg att växla från att vara utbildare och administratör till att vara operatör.

Forsvarets nya uppgifter innebär också att rollen förändrats från att ha varit nationens yttersta medel i krig, där hela samhället inrättas för detta och den sak man strider för är hela nationens, i det yttersta hela dess existens; till att vara ett medel i statens utrikespolitik där de operationer man deltar i inte engagerar befolkningen eller rent av inte alls har stöd hos stora delar av den.

Den operationsmiljö som möter Forsvaret idag är betydligt mer komplex än den man utbildade sig för fram till kalla krigets slut. En konkret angripare på det egna territoriet har ersatts med komplexa miljöer där gränserna mellan krig och fred; civil och militär; förtryckt och förtryckare är otydliga och fluktuerar.

Den traditionella skiljelinjen mellan seger och förlust är heller inte längre lika konkret. Konflikterna är lågintensiva och långdragna och resultatet av operationerna är svåra att mäta.

Dagens operationer sker i internationella koalitioner med många och skiftande politiska mål, (såväl inrikes som utrikespolitiska), där den politiska balansgången får konsekvenser på lägsta nivå och engagemangsregler och kravet på att alla handlingar är folkrättsligt och etiskt förankrade är styrande ända ned till enskilda soldater.

De uppräknade faktorerna är kopplade till Forsvarets uppgifter och beskriver behovet att förändra innehållet i professionsidentiteten. Men det finns också faktorer, om än inte direkt knutna till uppgifterna, som bidrar till kravet på en utveckling av professionsidentiteten. Ett sådant exempel är att göra kvinnor och individer med minoritetsbakgrund till en naturlig del av professionsidentiteten i alla miljöer i Forsvaret.

Det nyvunna intresset för att stärka den militära professionsidentiteten bottnar i att man insett att individen behöver en annan drivkraft och etisk förankring i den nya typen av försvar än i den gamla.

I folkförsvaret där medborgarna tillsammans försvarade sig mot en gemensam fiende kunde drivkraften vara idealism. Man drevs av den gemensamma idén om att försvara sin nation. Sammanhållningen och den egna rollen var relativt oproblematisk, man var hårddraget beredd att gå i döden för att försvara sin familj och sin nationella frihet (Eriksson 2003). Deltagande i internationella operationer var frivilligt och sågs på som en sidoverksamhet för Forsvaret.

I dagens Forsvar kan drivkraften inte längre vara samma typ av idealism. Kopplingen mellan försvaret av nationen och Forsvarets verksamhet är inte längre lika konkret och drivkraften för individen måste därför komma ur en stolthet över professionen och en kollegial sammanhållning. Jag har valt att kalla detta professionalism, en identifikation med yrkesrollen och en acceptans att man godtagit de uppgifter professionen har när man valde att gå in i den, även vid tillfällen där man har en avvikande uppfattning i sak (Eriksson 2003). Professionalisten ser den egna professionen som att man är en del av en större helhet och kan därmed sägas ha en idealistisk syn på sitt yrke.

Det nyvunna intresset för att beskriva den militära professionen och dess innehåll kommer således dels ur ett behov av att förnya professionsidentiteten för att möta nya förutsättningar och dels av ambitionen att stärka den som företeelse så att den i sig kan vara individens drivkraft och ge en etisk förankring.

En annan effekt av att belysa och förstärka den militära professionsidentiteten är att öka professionens attraktionskraft på arbetsmarknaden. Genom att vårda traditionella militära värden (se beskrivningen av den militära professionen), och tydligt beskriva vad den militära professionen står för kan professionen, förutom att framstå som ett forum för individen att förverkliga sig själv och en möjlighet att bidra för en större sak, också stå för en form av stabilitet i en komplex och dynamisk omvärld. Värden som ansvar, respekt, mod och kamratskap blir rekryteringsargument.

Genom att tydligt redovisa vilken professionsidentitet man vill utveckla, kan rätt människor söka sig till professionen och genom att stärka identiteten och leva efter dess kodex kan medlemmarna fortsätta att vara stolta och trivas. Jag återkommer till det här resonemanget i slutet av artikeln.

Nu har jag använt begreppen profession och professionsidentitet länge. Låt oss se närmare på vad de betyder.

Profession och professionsidentitet?

Ordet profession kommer ur det latinska ordet professio som betyder uppgift eller löfte.

Det finns ett flertal definitioner på vad en profession är och synen på professioner har med tiden förändrats och förändras kontinuerligt. En ofta använd definition är att en profession är:

En exklusiv grupp människor som äger och använder en systematiskt inhämtad kunskap, hämtad ur omfattande forskning, undervisning, träning och erfarenhet. Medlemmar av en profession har ett speciellt ansvar att utöva sin funktion kompetent och objektivt för samhällets bästa. Utövarna av en profession vägleds av en professionsrelaterad etisk kod som reglerar utövandet och utvecklandet av professionen. Denna etiska kod utvecklas inom professionen, men är baserad på värderingar i det samhälle professionen representerar. (Duty With Honour, 2003).

Ur definitionen ser vi att utövandet av en profession är baserat på en kombination av teori och praktik; att utövarna av en profession utövar den för samhällets bästa, där man förväntas vara kompetent och objektiv och att utövandet styrs av en väl utvecklad professionsetik. Professionsbegreppet har kommit att beskriva yrken som förutom de betydande krav som beskrivs i definitionen även omfattar en identifikation med professionen. Man är, man jobbar inte som, läkare, präst eller officer.

Historiskt ansågs läkar-, jurist -och prästyrket vara professioner med officeren som sin sociala like. Industrialismen medförde en ökad yrkesspecialisering och gav upphov till utvecklandet av nya professioner. I dag anses t.ex. även arkitekter, journalister och poliser vara utövare av professioner. Professioner anses vara den snabbast växande kategorin av yrken och omfattar ca 20% av alla yrkesverksamma i det postindustriella samhället. Individernas knytning till professionerna förstärktes dessutom av att de fungerade som en katalysator för att bryta klassamhället. Studier och yrkesskicklighet blev mer avgörande för status inom professionen och i samhället än socialt arv.

Professionerna har historiskt varit mycket starka politiska påtryckningsgrupper. Den amerikanske sociologen Talcott Parsons (1902-1979) hävdar att 1900-talets mest utmärkande drag inte är kapitalism eller socialism, utan professionernas betydelse. Professionernas starka ställning och exklusivitet har också lett till misstänksamhet: George Bernhard Shaw kallade dem «konspirationer mot menigheten».

Den moderna militära professionen har i stort utvecklats parallellt med den moderna statens framväxt. Från Westfaliska freden 1648, i takt med att staterna började skaffa sig kontroll över sitt territorium och monopol på att utöva makt innanför sina gränser, utvecklades en militär profession under statlig kontroll. I takt med tekniska landvinningar som tåg och telegraf, och allt större arméer att leda, accelererade kraven på professionalisering. Militär utbildning från kadett till general och utveckling av generalstaber bidrog till att utveckla den militära professionen och dess identitet. Liksom övriga professioner kom den militära professionsidentiteten att stärkas i takt med att utbildning och skicklighet, och inte en adelstitel, blev avgörande för att nå högre befattningar.

För att ytterligare beskriva professionsbegreppet kan man visa till fyra attribut som tillsammans konstituerar begreppet: Ansvar - beskriver professionens ansvar gentemot samhället och gentemot professionen själv. Identitet - beskriver medlemmarnas unika status i samhället och identifikation med professionen. Expertis - beskriver de unika kunskaper och färdigheter som medlemmarna innehar och använder för att lösa professionens uppgifter. Ibland kallat «the tools of the trade». Värdegrund eller Etos - beskriver de värderingar och den kodex som styr utövandet av professionen och medlemmarnas hållningar.

Värdegrunden utvecklas i skärningen mellan - och binder samman de övriga attributen.

Figur 1. Professionens attribut.

En professions värde ligger i dess förmåga att svara upp mot samhällets behov. Inom professionen finns det utrymme att utveckla professionsspecifika värderingar, men genom att utövarna av professionen är en del av samhället och att professionens uppgift är att lösa en specifik uppgift i samhället är det fundamentalt att de professionsspecifika värderingarna är grundade på och i harmoni med samhällets värderingar.²

Ur ovanstående beskrivning av en profession och dess attribut följer att en professionsidentitet för utövaren handlar om att acceptera yrket som en profession och att därigenom identifiera sig med professionen och dess krav, att utveckla och använda sin expertis och att styras av sin värdegrund för att tjäna samhället. För att en professionsidentitet skall kunna utvecklas, krävs också att samhället uppfattar att professionen levererar det som efterfrågas. Genom att göra det respekterar samhället professionens unika status, vilket i sin tur får medlemmarna av professionen att känna stolthet och förstärka sin identifikation med professionen. Jag skall återkomma till det resonemanget i slutet av artikeln när jag diskuterar hur Forsvaret skall utveckla en fungerande professionsidentitet.

Militär profession

Rationaliteten för den militära professionen är att försvara staten och dess intressen (Huntington 1957). I Forsvarets kommande Fellesoperativa doktrine anges kärnan i den militära professionsidentiteten att vara «genomförande av militära operationer», vilket är ett uttryck för ambitionen att betona att de hållningar och värderingar som krävs vid skarpa operationer är de som är dimensionerande och skall prägla all verksamhet i Forsvaret.

Den militära professionen delar övriga professioners egenskaper och attribut men särskiljer sig genom att vara kollektiv; endast tjäna nationalstaten; stå direkt under civil politisk kontroll och genom att kunna beordra och beordras att ta och riskera liv.

Den militära professionen beskrivs som kollektiv eftersom militärmakt inte kan utövas av en enskild individ, till skillnad mot t.ex. en läkare eller en advokat som kan utöva respektive profession enskilt direkt mot sin klient.

Den kollektiva dimensionen innebär att värden som stärker gemenskapen i kollektivet står centralt och att värdeord som: omsorg, kamratskap, självuppoffring, ansvar, respekt och lojalitet används i doktriner och utbildning.

Omvänt så gäller naturligtvis att beteenden som försvagar kollektivet ses som skadliga. Eller för att citera Sir John Hackett:

The military virtues - fortitude, endurance, loyalty, courage, and so on - these are good qualities in any collection of men, and enrich the society in which they’re prominent. But in the military society, they are functional necessities, which is something quite, quite different. I mean, a man can be false, fleeting, perjured, in every way corrupt, and be a brilliant mathematician, or one of the world’s greatest painters. But there’s one thing he can’t be, and that is a good soldier, sailor, or airman (Hackett 1962).

Den kollektiva dimensionen innebär också att professionen per automatik är mer inkluderande än andra professioner. Alla som bär uniform och verkar inom ett lands militära styrkor är till viss del är en del av professionen. Detta innebär i sig en utmaning när det gäller att utveckla en professionsidentitet som ofta bygger på en känsla av exklusivitet, ofta kopplad till en omfattande utbildning, examination och diplomering.

Det faktum att den militära professionen bygger på lagarbete och att professionens medlemmar besätter olika roller på olika nivåer har givit professionens dess hierarkiska struktur; viktläggning vid organisering och specialisering. Det innebär att den militära professionen i sin tur rymmer en rad underprofessioner: Officer, soldat, stabsofficer, tekniker, pilot, u-båtsman osv. Vi skall senare i artikeln kort belysa om det är möjligt att definiera en generell militär professionsidentitet eller om de specifika identiteterna är så starka att det är svårt att hitta en gemensam identitet.

Kopplat till beskrivningen av den militära professionens historiska utveckling följer att den endast kan utövas inom ramen för nationalstaten. Andra professioner kan utövas under andra huvudaktörer t.ex. Läkare utan gränser eller internationella jurist- och journalistorganisationer. Även i operationer ledda av FN, NATO eller EU, är det respektive stat som beordrat sin personal att delta. Den militära personalen tjänar därmed fortfarande den egna staten. Legosoldater, personal i irreguljära styrkor eller personal i de allt mer frekvent förekommande civila företag som löser militära uppgifter omfattas inte av den professionsidentifikation som förenar militär personal över nationsgränser.³

Inom denna dimension finns den del av professionsidentiteten som handlar om att tjäna nationen och staten, dvs. att i oegennytta och med risk för eget liv lösa uppgifter åt staten även om man själv inte är engagerad i saken. I anglosaxisk litteratur kallas detta «unlimited liability» och kan närmast översättas med «oinskränkt pålitlighet». Begreppet är att se som ett koncept och omfattar värden som att medlemmar av den militära professionen är redo att lösa uppdrag när ordern kommer – valet är taget i och med att man träder in i professionen, och att man till varje pris löser de uppgifter man är satt att lösa.

Ett annat särdrag med den militära professionen är att den är direkt underställd civil politisk styrning, vilket inte t.ex. läkare och jurister är i lika hög grad. Denna dimension är i sig en utmaning för professionsidentiteten eftersom den innebär ett inbyggt krav på förändringsförmåga från uppgift till uppgift, till skillnad från en läkare eller en jurist som har mer fasta och långsiktiga ramar och regelverk att förhålla sig till.

Dimensionen är sannolikt en av förklaringarna till den viktläggning militärer lägger vid politiska beslut, målformuleringar, engagemangsregler och mandat – förvisso nödvändiga för att kunna genomföra militära operationer, men i professionsjargongen ligger dessutom en tendens att se sig som ständigt missförstådd och resursmässigt snedfördelad av de politiska makthavarna.

Ett fjärde särdrag med den militära professionen är att den är den enda där dess medlemmar kan beordra och beordras att ta och riskera liv. Det som på engelska kallas «ordered into Harms Way». Det är mot denna bakgrund vi skall se betoningen på självdisciplin, disciplin och en utvecklad moral och etik, men också betoningen på kommando och kontroll, med tydliga mandat.

Faktorer i Norge och Forsvaret som talar för respektive emot att det går att utveckla en relevant professionsidentitet i Forsvaret.

Efter att ha beskrivit professionsbegreppet i allmänhet och den militära professionen i synnerhet skall jag i detta avsnitt peka på ett antal faktorer som jag tror påverkar möjligheten att utveckla en relevant professionskultur i Forsvaret.

Figur 2. Faktorer som påverkar möjligheten att utveckla en relevant professionsidentitet i Forsvaret. Faktorer som kan försvåra utvecklingen är skrivna med normal text och faktorer som kan underlätta utvecklingen är skrivna med kursiv text.

Faktorer i det norska samhället och kulturen

§ 108. Ingen Grevskaber, Baronier, Stamhuse og Fideicommisser maae for Eftertiden oprettes. § 109. Enhver Statens Borger er i Almindelighed lige forpligtet, i en vis Tid at værne om sit Fædreneland, uden Hensyn til Fødsel eller Formue.

(Utdrag ur den norska konstitutionen från 17 maj 1814)

Den norska konstitutionen från 1814 var starkt inspirerad av den franska revolutionens ideal om frihet, jämlikhet och broderskap och anses att vara, för tiden, mycket modern. De två paragraferna ovan visar den vikt man la vid social jämlikhet och att nationens medborgare själva skulle bemanna sitt försvar genom allmän värnplikt. Professionella soldater ansågs stå för den feodalism och despotism som man ville bort ifrån.

Byggandet av det gemensamma Forsvaret var också en del av att förstärka den gemensamma nationsidentiteten (Ulriksen:2002). En annan sida av Forsvarets nationsbyggande roll har varit att fostra unga män i nationens intresse. Vi känner igen uttrycket «å gjøre gutter till menn».

Den syn som förmedlas i paragraf 108 och 109 präglar till stor del fortfarande det norska samhället. Forsvaret skall bemannas av sociala jämlikar och försvar är i första hand kopplat till det egna territoriet.

Faktorerna kan försvåra etableringen av en militär professionsidentitet genom att de dels beskriver att det att verka som soldat är något som den vanlige medborgaren tvingas till när nationen är hotad – det är inget man är på permanent basis. Paragraf 108 beskriver dessutom den ovilja som finns mot att särbehandla olika befolkningskategorier genom särskilda krav och privilegier.

Jag ställde 2002, i samband med ett seminarium, frågan till Marit Nybakk, (AP, långvarig medlem av försvars- och utrikeskommittéerna), om det finns utrymme i det norska samhället för en soldatklass med särskilda privilegier och skyldigheter. Hennes svar var ett entydigt «- nej». Nu har nog både hennes egen syn och synen i det norska samhället förändrats en aning sedan dess, men svaret visar att traditionen är djupt rotad och att utvecklingen av en militär professionsidentitet kan uppfattas att ha drag av elitism.

Kopplat till uppfattningen om att det är medborgaren som skall försvara nationen, är också det traditionella soldatidealet. Den norska soldaten beskrivs som en man, (ja, det är alltid en man), van vid skog och fjäll, som med sin fantastiska fysik och slughet kan mäta sig med de bästa soldater. Han tar ogärna order och ser soldatlivet som något nödvändigt ont. Han slåss för att försvara fäderneslandet (Ulriksen 2002).

Denna syn på soldatidealet försvårar naturligtvis utvecklingen av en militär professionsidentitet. Generalen, och den flitige debattören, Trond Furuhovde, visar att synen fortfarande finns kvar när han i Aftenposten 3. augusti 2003 skriver om professionella förband:

En vervet hær, eller en hær med betydelig innslag av vevete, eller elittropper, har vist seg å utvikle egne verdinormer. En slik utvikling er vi neppe intressert i.

Ett annat intressant fenomen relaterat till synen på en ökad professionalisering av Forsvaret, är det retoriska greppet att jämställa professionella soldater och legosoldater (Ulriksen 2002), ett knep som jag själv har mött flera gånger både i och utanför Forsvaret. Även denna tendens reflekterar en hyllning av folkförsvaret och en motvilja mot professionalisering. Ytterligare ett uttryck för en faktor som kan försvåra möjligheten att utveckla en militär professionsidentitet.

En annan faktor som jag tror påverkar möjligheten att utveckla en militär professionsidentitet, eller åtminstone sätter ramarna för dess innehåll, är den norska synen på sig själv som en fredsnation som sprider «det goda», och inte främst brukar militär makt. Effekter av denna syn har vi t.ex. kunnat se i media efter händelserna i Meymaneh i Afghanistan 2006, där den norska kontingenten blev angripen av en folkmassa och norska soldaters liv var starkt hotade. Media kom att ägna stor uppmärksamhet åt huruvida de norska soldaterna hade sårat eller dödat några av angriparna när de försvarade sig. Samma tendens kunde vi se när norska F-16 plan bombade mål i Afghanistan 2002.

Som jag skrivit tidigare, är det centralt att professionsidentiteten är i harmoni med samhällets värderingar. I den mån det finns ett motsatsförhållande mellan att vara en peacekeeper och en warrior, så är det nog det förstnämnda som ligger närmast de norska värderingarna. Här ligger också en utmaning kopplat till det jag skrivit om professionsidentiteten som ett rekryteringsverktyg. Det gäller att visa på en särart och att professionen löser uppgifter som ingen annan kan utföra, samtidigt som man utvecklar en identitet i harmoni med samhällets värderingar.

Jag har fram till nu pekat på ett antal faktorer i det norska samhället som jag tror kan försvåra utvecklingen av en militär professionsidentitet. Det finns också ett antal faktorer som talar för att det går.

Ett intressant historiskt fenomen är att Norge är en nation av äventyrare och upptäckare. Dels naturligtvis de uppmärksammade som Nansen och Amundsen, men framför allt de betydligt flere, men anonyma, som åkt till sjöss för att möta äventyr. Förre chefen för Telemark bataljon, Odin Johannesen, har beskrivit att drivkraften för många av grenadjärerna i TMBN är samma spänningssökande och äventyrslust som historiskt fört norrmän till havs. Den här faktorn påverkar rekryteringsbasen till professionella styrkor och samhällets attityd och kan därför förmodligen öka utrymmet för en profession där det är legitimt med spänningssökande och nyfikenhet.

Att anspela på individens vilja att dels förverkliga sig själv och att bidra internationellt används

numera i Forsvarets rekryteringskampanjer.

En annan intressant företeelse är att antalet sökande till uniformsyrken aldrig varit större än i dag, trots rådande högkonjunktur och ett näringsliv som ofta betalar betydligt mer. Forsvaret har 8-10 sökand per plats på Befalsskolen och 3-5 sökande per plats i Telemarkbataljon. Fenomenet kan förmodligen delvis förklaras med det resonemang jag var inne på tidigare om att individen söker forum där man kan göra skillnad, ett självförverkligande genom att vara del av en större helhet, ett slags ny typ av generell idealism: En vilja att förbättra förhållanden i världen samtidigt som man ger sitt eget liv en djupare mening, snarare än att vara buren av en idé att slåss för en viss konkret sak, dvs. en kombination av altruistiska och egoistiska motiv. Detta är enligt min mening det starkaste fundamentet som Forsvaret skall bygga sin professionsidentitet och rekrytering kring, något man redan uppmärksammat i rekryterings sammanhang.

En annan faktor som bidrar till att Forsvaret för närvarande har lätt att rekrytera, är att man appellerar till den spännings- och adrenalinkultur som odlas hos många unga idag. En kultur som t.ex. tar sig uttryck i utövande eller dyrkande av extremsporter och identifikation med dess utövare. Detta är förmodligen en utmärkt rekryteringsgrund för operatörer till Forsvaret och kan således vara en bra bas för utveckling av professionsidentiteten. För att detta skall fungera och att dessa individer skall fortsätta att attraheras av Forsvaret, krävs att Forsvaret svarar upp mot förväntningarna genom att leverera den spänning och de utmaningar som förväntas. Här kan vi ana en paradox med den nationella självbilden av fredsnationen och soldater som kommer i det godas tjänst.

Den förmodligen viktigaste anledningen till att Forsvaret är attraktivt idag är att det faktiskt används i operationer. Undersökningar i t.ex. Belgien och Holland visar att attityden till och förtroendet för försvaret ökat dramatiskt i samband med att det professionaliserats, används mer aktivt internationellt och upplevs som relevant (Boëne, Dandeker 2000). Samma förhållande gäller med största sannolikhet även i Norge. Genom att lösa de uppgifter man ålagts, kommer Forsvaret att upplevas som relevant av samhället, vilket i sin tur gör att attityden till professionen blir positiv, vilket i sin tur leder till att professionen lockar till sig individer med stor potential, vilka i sin tur bidrar till ett fortsatt gott resultat och utveckling av professionen och stärker professionsidentiteten. Många kvalificerade sökande gör dessutom att kraven kan hållas höga, vilket ger en känsla av exklusivitet för dem som kommer in. Forsvaret kommer in i en positiv utvecklingsspiral.

Faktorer inom Forsvaret

Låt oss så titta på ett antal faktorer inom Forsvaret som kan försvåra respektive underlätta etableringen av en relevant professionsidentitet. Jag har redan beskrivit att den gamla och till dels rådande professionsidentiteten varit kopplad till att utbilda värnpliktiga, administrera materiel, personal och logistik för ett nationellt orienterat försvar i händelse av krig. Den enskilde officeren har dessutom sett det som en rättighet att själv ta ställning till om och när han eller hon vill delta i internationell tjänst. Den här delen av professionsidentiteten är enligt min uppfattning huvudsakligen på väg ut. Den är dock relativt fast rotad hos vissa äldre officerare och den verkar mot en professionsidentitet med «unlimited liability».

Ett annat fenomen inom det norska Forsvaret är individens starka ställning och stora rättigheter. Ett uttryck för detta är ordningen där officerare söker sina befattningar som på vilken civil arbetsplats som helst. Fördelen är naturligtvis en öppenhet om tillsättandet av befattningar, men det leder också till individualisering och att det är upp till individen själv att bedöma när han eller hon utvecklat tillräcklig expertis och skall gå mot nästa område. Ordningen är således i strid med såväl professionens expertisattribut som dess kollektiva dimension.

En annan faktor som påverkar expertisattributet och professionsidentiteten generellt är de höga ekonomiska ersättningar officerare och anställda soldater har för att öva. Det leder till att nödvändiga övningar ställs in och en syn på att övning är något utöver det normala. Förhållanden som naturligtvis är paradoxer när det gäller att utveckla en profession och dess identitet.

Ytterligare en faktor som försvårar utvecklingen av en professionsidentitet är att en officer idag förväntas beklä så många roller att det är svårt att utveckla den nödvändiga expertisen. Det gör att officeren inte alltid får möjlighet att känna att han eller hon behärskar sin uppgift – känner sig som ett proffs, vilket är nödvändigt för att utveckla en stark professionsidentitet.

Separata kulturer för de olika försvarsgrenarna är en annan faktor som påverkar möjligheten att utveckla en gemensam professionsidentitet. Förmodligen är en u-båtsofficer, en flygare och en grenadier främst detta och i andra hand delar av en gemensam profession. Ibland säger vi halvt på skämt och halvt på allvar att en norsk och en svensk kavallerist har mer gemensamt med varandra än med respektive lands infanterister. Jag tror personligen att den försvarsgrensvisa identiteten är så stark att det är kontraproduktiv att försöka att ersätta den med en gemensam. Det gäller istället att formulera en gemenensam professionsidentitet som kan ligga i botten och verka som en förenande kraft.

En sista företeelse som jag vill peka på som jag tror kan motverka utvecklingen av en militär professionsidentitet, är det jag kallar ekonomkulturen i Forsvaret (den är tyvärr lika stark i svenska försvaret). Med ekonomkulturen menar jag den trend som tog fart på 1980- och 1990- talet där betoningen på verksamhetsstyrning och ekonomisk kontroll ledde till att vi fick officerare som började identifiera sig med det civila näringslivet. Man började tala om enheter som gått med vinst efter lyckad horisontal samhandel, vilket i sin tur gjorde att man ansågs sig ha möjlighet och rätt att belöna den egna enheten med inköp av ny materiel, resor eller andra «incitament». Ekonomkulturen har också haft en tendens att ta bort fokus från övning och träning av förband till förmån för budgetering och transaktioner, även på låg nivå i organisationen. Ekonomkulturen har faktiskt också kommit att påverka språkbruket inom professionen. I dag talar vi om leveranser, nyckeltal, benchmarking och kost-nyttoanalyser. Ord betyder. Jag tror att det är förödande för en profession att premiera ett beteende och en begreppsapparat som inte speglar dess rationalitet och själ.

Efter att ha belyst ett antal faktorer som kan försvåra möjligheten att utveckla av en relevant professionsidentitet i Forsvaret, vill jag nu peka på ett antal faktorer som kan verka i positiv riktning. Den viktigaste faktorn är att allt fler i Forsvaret deltar i skarpa operationer, nationellt och internationellt, och att detta allt mer ses som en naturlig del av yrket. Jag ägnar inte mer skrivutrymme åt denna faktor, men kraften av den är så stark att den ensam uppväger många av de negativa faktorer jag pekat på.

Nästa positiva faktor är den ordning som införts med avdelningar med helhetsansvar att på rullerande basis rekrytera, utbilda och genomföra operationer. Detta bidrar i högsta grad till att skapa en avdelningsgemenskap. Det bidrar också till att utveckla synen på soldaten, från någon tvingad av pliktlagar till en kvalificerad medlem av en gemensam profession.

Ökad integration och samarbete över försvarsgrensgränser, på skolor, i staber, på övningar och vid skarpa operationer bidrar till en ökad förståelse för varandras olika särart och kultur och skapar jordmån för att utveckla en gemensam professionsidentitet. En intressant företeelse som kommit de senaste åren, är det nyvunna intresset för medaljer och utmärkelser. Även detta är symboler för traditioner och en professionsidentitet där «unlimited liability» premieras.

Finns det då möjligheter att utveckla en relevant professionsidentitet i Forsvaret?

Jag har i artikeln tagit utgångspunkt i att en relevant professionsidentitet bygger på en harmoni mellan de uppgifter Forsvaret får, professionsidentiteten och befolkningens acceptans för såväl uppgifterna som professionsidentiteten. Om vi utgår i från att det finns acceptans hos befolkningen för en ambitionsnivå med Forsvaret som motsvarar dagens eller något över, när det gäller risktagning och våldsanvändning vid internationella insatser⁴, så menar jag att det krävs att Forsvaret accelererar utvecklingen av en stark professionsidentitet baserad på traditionella militära värderingar där «genomförandet av operationer» anges som kärnan i den militära professionen. Om man inte gör det, är risken dels att man inte kan bemanna för sina internationella uppdrag, eftersom inte tillräckligt många tycker att det är en del av professionen och dels att man tappar i attraktionskraft på arbetsmarknaden. Jag har belyst att professionsidentiteten i Forsvaret bör harmoniseras med den norska synen om att sprida det goda, - «en robust peacekeeper».

Jag har vidare pekat på ett antal hinder i det norska samhället och inom Forsvaret som måste hanteras för att det skall vara möjligt att etablera en relevant professionskultur.

Men jag har också påtalat ett antal faktorer som talar för att det är fullt möjligt att göra det, där de viktigaste är att Forsvaret, genom att lösa sina uppgifter på ett bra sätt och genom att tydliggöra sin särart, lockar till sig kompetenta medarbetare som borgar för fortsatt positiv utveckling.

Källor

Boëne, B, Dandeker, C. 2000. Facing Uncertainty. The Swedish military in international perspective, Försvarshögskolan ACTA D5, Karlstad.

Chief of Defence Staff by the Canadian Defence Academy – Canadian Forces Leadership Institute. 2003, Duty With Honour. http://www.cda-acd.forces.gc.ca

Eriksson, Magnus. 2003. Idealism eller professionalism – finns det förutsättningar för Forsvaret att utveckla en relevant värdegrund? Forsvarets stabsskole, Oslo. http://tvp.pacem.no/ langeart/erikson/ )

Hackett, John W. 1962. The Profession of Arms. London: Winthrop

Huntington, Samuel P. 1957. The Soldier and the State, Boston: Harvard.

Hjelmervik Ness, Martin, Internasjonale fredsoperasjoner Seminarierapport 1 av 6 2000 «Intresser og motiv for fredstjeneste», FOKIV, Oslo, 2000

Ulriksen, Ståle. 2002. Den norske forsvarstradisjon. Oslo. Pax forlag.

English Summary

This article raises the question if it is possible to develop a relevant vocational identity for the Norwegian Defence Forces, NDF. The author argues that a relevant vocational identity is in harmony with the tasks assigned to the profession and to the general values comprehended of the society it represents.

A profession is defined as an exclusive group of people who possess and apply a systematically acquired body of knowledge for the benefit of society. Professionals are governed by a code of ethics that establishes standards of conduct while defining and regulating their work. The military profession shares the attributes of other professions but stands out by being collective in nature and being the only profession where its members can be ordered into Harms way. These features have a great impact on the vocational ethics of the profession, and values like discipline, courage, comradeship and unlimited liability are honoured.

Vocational identification means that the professional identifies himself with the profession. – You are, you don’t work as, an officer or a doctor. This vocational identification becomes a driving force in itself for the individual. And that is one of the main reasons why there is an increased emphasis on redefining the military profession in countries, (like Norway), that are transforming their defences from national defences, based on idealism, to international oriented forces where idealism no longer alone can be a relevant driving force.

The author argues that the NDF needs to accelerate its work on redefining its vocational identity in order to properly meet its tasks. The article also argues that the best way to attract the right people and develop a relevant vocational identity is to continue to conduct operations and deliver results that lead to a positive attitude among the population and a high status for the profession.

Finally the author argues that an emphasis on military standards and on the unique features of the profession can be an effective tool to attract people with high potential and therefore can be a catalyst to put the NDF in a positive drive.

Magnus Eriksson är överstelöjtnant och tillhör Skaraborgs regemente i Skövde. Han har operativ bakgrund från pansartrupperna. Eriksson var 2002 student vid Forsvarets stabsskole och har sedan 2004 tjänstgjort vis militärmaktsavdelningen vid skolan. Eriksson undervisar i militärteori och är med i gruppen som skriver Forsvarets fellesoperativa doktrine.