Idealism eller professionalism? Finns det förutsättningar för Forsvaret att utveckla en relevant värdegrund?

Finns det förutsättningar för Forsvaret att utveckla en relevant värdegrund?^{^}

Med sin paroll: In and out with the Britts anger försvarsminister Kristin Krohn Devold den politiska ambitionsnivån med användningen av Norges Forsvar.

Sedan 1814 har Norge haft värnplikt och försvaret av det egna territoriet har stått i fokus. Nationen har bemannat Forsvaret som i sin tur försvarat nationen.

Nu står Forsvaret inför nya utmaningar där rationaliteten övergått från att vara nationens försvar till att vara ett instrument i statens politik, att användas som en god allierad.

I den här artikeln skall vi belysa och diskutera skillnaden i värdegrund som krävs hos personalen i dagens Forsvar kontra gårdagens samt diskutera om det finns utrymme för ett sådant Forsvar i det norska samhället.

Jag skriver om norska förhållanden, men jag skulle lika gärna kunnat skriva om svenska. Skillnaden är minimal.

Ny användning av militärmakt

Användningen av militära maktmedel har under huvuddelen av 1900-talet haft sitt ursprung i att försvara den egna nationen och varit sprunget ur en folklig vilja och nationell gemenskap. I och med Sovjetunionens kollaps och en accelererande globalisering har ett antal mekanismer börjat verka som gör att mindre stater börjat bli mer aktiva i sin utrikespolitik och militärmakt har i ökad grad kommit att handla om att tillvarata statens intressen, t.ex. genom att visa engagemang och solidaritet i det internationella samarbetet.

Rationaliteten för användningen av det militära maktmedlet har alltså förskjutits från att försvara det egna folket mot ett konkret hot, till att vara ett medel som används för att gynna statens politik.

Forsvarets roll kan i detta sammanhang vara så vag som att med sin utformning och förmåga vara en inträdesbiljett för staten att få vara med i det internationella samarbetet.

General Sverre Diesen har påvisat denna nya användning av militärmakt och dess konsekvenser i en modell som får fungera som ledstång för vårt fortsatta resonemang. Av utrymmesskäl analyserar och kommenterar jag endast de delar som är centrala för denna artikel.

Jag vill understryka att de tolkningar jag gör av modellen är mina egna och att jag tar mig friheten att komplettera modellen med material ur andra källor.

Mycket förkortat och förenklat beskriver gen. Diesens modell hur användandet av militärmakt övergått från att i huvudsak handla om försvar av den egna nationen, vilket kunde ske under paroller av plikt och av ideella skäl, till att idag användas för att tillvarata statens intressen, t.ex. genom att delta i internationella operationer.

Modellen visar vidare att det inte finns jordmån, vare sig moraliskt eller i den allmänna opinionen att ändvända pliktlagar för att bemanna styrkor för dessa syften. Frivillighet måste ligga till grund för bemanning av militära styrkor, då det är en avsevärd skillnad att försvara det egna territoriet kontra att, som en del i landets säkerhetspolitik, verka internationellt. Antalet människor som är möjliga att skriva ut är inte längre den kritiska faktorn, utan denna är i stället det kapital staten kan uppbringa för att upprätthålla sin militära förmåga.

Det är, enligt modellen, inte samhällsekonomiskt försvarbart att använda en försvarsmakt till att överföra statens värderingar som ett led i medborgarfostran.^¹

Värdegrund

Idealism eller professionalism?

Med Värdegrund avses den inre drivkraft som får individen att handla i en viss situation. Värdegrunden består av värderingar och normer som individen utvecklat under sina kontakter med omvärlden och som också styr hans/hennes perception av den samma. Centralt i det här sammanhanget är den del av värdegrunden som utvecklas hos individen i samband med hans/hennes yrkesutövning. Huvudfrågan är vad som driver individen att delta i en militär operation.

Idealism kan kortfattat förklaras med att den som har en ideell värdegrund delar och är en del av den idé som är hans eller hennes engagemang. Försvar av den egna nationen rimmar sålunda väl med denna värdegrund. Moraliskt är den relativt problemfri. Att försvara sig när man är hotad är så kulturellt accepterat att det väl närmast är en naturlag.

Problem uppstår dock när rationaliteten för militärmakt övergår till att vara en del i statens utrikespolitik. Kan man verkligen kräva att en soldat skall ha en idealistisk värdegrund när han används i statens intresse? Gen. Diesen, (och jag) menar att så inte är fallet, utan att drivkraften i det nya försvaret bör vara en professionell sammanhållning.

Vad konstituerar då att ha en professionell värdegrund?

När man i ledarskapssammanhang talar om skillnaden mellan arbete och professioner brukar man med professioner mena yrken som förutom omfattande utbildning och erfarenhet kräver att den som utövar yrket identifierar sig med det samma. Man är, man arbetar inte som, läkare, sjuksköterska eller officer. Vidare kännetecknas en profession av att utövaren upplever att yrket i sig har ett högre värde än summan av den rena arbetsinsatsen. Arbetet ses som en del av en helhet.

Den centrala drivkraften för individen blir dock de band och den kultur som utövarna av en profession utvecklar mellan sig, – sin yrkeskodex. Yrkeskodexen består av värderingar och förhållningssätt som präglar individens attityder till de uppgifter han/hon ställs inför. Överfört till en militär kontext innebär detta att basen för en professionell värdegrund är yrkesskicklighet baserad på omfattande träning och utbildning. Under denna träning och inte minst under skarpa operationer utvecklas en sammanhållning som blir individens främsta drivkraft.

I den amerikanska marinkårens policydokument Warfighting (U.S. Marine Corps: 1997) beskrivs utvecklandet av denna kodex på följande sätt:

All officers and enlisted Marines undergo similar entry level training which is, in effect, a socialization process. This training provides all Marines a common experience, a proud heritage, a set of values, and common bond of comradeship. It is the essential first step in making of a Marine.

Citatet åskådliggör på ett bra sätt den vikt man lägger vid att skapa en professionell sammanhållning. Längre fram i artikeln citerar jag Telemarkbataljonens verdigrunnlag, även i detta betonar man vikten av yrkesskicklighet och professionell sammanhållning.

Denna viktläggning av lojaliteten till det egna förbandet och banden till kamraterna ligger helt i linje med psykologisk forskning kring vad som får en människa att strida. Drivkraften är att överleva och att strida för sin primärgrupp, oavsett vilken drivkraft som gjort att man hamnat i den aktuella operationen.

Om vi jämför de två värdegrunderna så blir skillnaden den att individer som agerar på ideell värdegrund gör det för att de identifierar sig och sympatiserar med det aktuella uppdraget. Individer som agerar på professionell värdegrund gör det utifrån en identifikation med sin yrkesroll och utifrån lojalitet med sitt förband och sina kamrater. Sympatier med det aktuella uppdraget är av underordnad betydelse.

Draget till sin yttersta spets kan vi säga att idealisten är beredd att dö för saken medan den professionelle agerar utifrån sin yrkeskodex, och är beredd att gå i döden för sina kamrater och sitt förband.

Jag vill betona att det inte alltid finns ett motsatsförhållande mellan idealism och professionalism. Det går utmärkt att kombinera att vara professionell i meningen yrkesskicklig med att ha en idealistisk inställning till en viss uppgift. Det är troligt att det är den optimala kombinationen för att få individen att agera effektivt.

Norsk Militärmakt

Ett lands inställning till militärmakt styr i hög grad vilken värdegrund som kan utvecklas inom det militära instrumentet och därmed också hur det militära instrumentet kan användas.

Låt oss därför ägna ett stycke åt Norges espirit militaire och vilka tendenser vi kan skönja.

Ursprung och Rationalitet: Nationens överlevnad eller Statens intressen

Nationalistisk tradition

I sin bok Den norske forsvarstradisjonen beskriver Ståle Ulriksen hur Forsvaret varit avsett för försvaret av den egna nationen och hur denna tanke präglat norskt försvarstänkande ända sedan 1814. Han skriver blant annet:

I følge forsvarstradisjon utgikk Forsvaret fra folket, gjennom hæren og krigen ble folket en nasjon. Ideen om det norske folkforsvaret – båndene mellom hæren og nasjonen – står helt sentralt i denne tradisjonen (Ulriksen: 2002).

Denna tradition har följt Norge även in i våra dagar. Under efterkrigstiden och under kalla kriget var fokus nationellt försvar och NATO-medlemskapet var framför allt en garanti för att alliansen skulle avskräcka Sovjetunionen från angrepp, eller om det värsta hände komma Norge till undsättning. Även Forsvarets utformning med värnplikt, mobilisering och en relativt stor numerär har följt denna tankegång.

Det internationella inslaget bestod främst av fredsbevarande insatser, där frivilligt baserade styrkor rekryterades utan att detta sågs som en huvuduppgift för Forsvaret.

En ny tid – militärmakt i statens intresse

Under 1990-talet började Norge bli allt mer aktivt med sitt militära instrument. Man engagerade relativt stora styrkor i Bosnien och Kosovo och deltar för närvarande med förband i Afghanistan. Espen Barth Eide har utryckt förändringen i Norges internationella engagemang på följande sätt:

utenlandsoperasjonene, var en sidegren i mange år (…) Det var i og for seg populært, og det var stor oppslutning om dem. Men de levde sitt eget liv. Av noen kalt militær U-hjelp (…) og sånn var det frem til begynnelsen av 90-tallet (…) Det som er nytt, som vi så en flik av under Kosovo krigen, er at vi også bruker norske styrker til offensive oppdrag. Dette er operasjoner hvor formålet ikke er fredsbevaring, men egentlig det militærmakt vanligvis brukes til, nemlig å endre en situasjon (Offisersbladet 7/2002).

Den politiska ambitionen slås fast i St.meld. 38 och har sedan utvecklats i flera meldinger och propositioner. Som huvudsaklig rationalitet nämns kravet från NATO, internationell solidaritet och tillvaratagandet av norska intressen.

Försvarsminister Kristin Krohn Devold hör till dem som tydligast beskrivit hur det militära instrumentet skall användas i statens intressen. Vid sitt föredrag i Den Norske Atlanterhavskomiten den 30 oktober 2002 sa hon:

Jeg vil at Norge skal være aktiv, moderne og endringsvillig. Vi må tilpasse oss – samtidig som vi bevisst utnytter alle muligheter til å påvirke våre omgivelser i retning av våre interesser.

Det intressanta är att hon så uttryckligt deklarerar att det handlar om att tillvarata norska intressen.

Även när det gäller ambitionsnivån med vilken typ av insatser det norska försvaret skall klara av är försvarsministern tydlig. Hon har förklarat att NATO fortfarande är kärnan i norsk säkerhetspolitik och att Norge avser att göra allt för alliansens fortsatta relevans.

Hon beskriver att alliansen förmodligen kommer att delas in i ett informellt A-, B- och C – lag, där den tekniska nivån och förmåga till snabb deployering till högriskområden ligger till grund för klassificeringen. A-nivån motsvarar USAs nivå och sedan är skalan fallande nedåt. Norges ambition är att tillhöra A-laget. Försvarsministern menar att det är denna förmåga som uppmärksammas och att den är kostnadseffektiv, då den medger en kortare tid i missionsområdet. Tanken är att A-laget går in i ett område tidigt och B- och C-laget får komma efter och stå för det långvariga engagemanget i missionsområdet. Försvarsministern sammanfattar ambitionen med att Norge skall kunna vara «In and out with the Britts».

Bemanning:Utskrivning eller frivillighet?

En lång värnpliktstradition

Liksom i Sverige är den allmänna värnplikten så obestridlig att ett ifrågasättande närmast inte låter sig göras. Inte något av de Stortings- eller Forsvarsdokument som jag studerat, värderar en utveckling utan allmän värnplikt. Som argument för värnplikten brukar anges att den säkrar en viss personell kvalitet och att den bidrar till att förankra Forsvaret hos befolkningen.

Det saknas dock inte debattörer i den försvarspolitiska debatten som ifrågasätter värnplikten. Ståle Ulriksen har problematiserat den norska inställningen och debatterat mot allmän värnplikt. Han belyser bland annat att demokratiargumentet och folkförankringsargumentet kring värnplikten förmodligen är överdrivet. En ståndpunkt som delas av Boëne och Dandeker i deras Facing Uncertainty. The Swedish military in international perspective där de hänvisar till flera studier som visar att kopplingen mellan värnplikt och folkförankring inte kan beläggas (Boëne, Dandeker: 2000).

Jag har inte för avsikt att argumentera för eller emot allmän värnplikt. Men för artikelns tema är paradoxen mellan den politiska ambitionen och värnandet om den allmänna värnplikten under retorik präglad av demokratiska slagord intressant.

Ulriksen har också beskrivit det norska soldatidealet. Den idealiske soldaten beskrivs som en bondson från landsbygden. Han är van vid skog och mark. Han (ja, det är alltid en han…) har inte mycket till övers för militär disciplin och order. Han löser sitt uppdrag utifrån högre ideal och kan mäta sig med de bästa soldater tack vare sin fysik och sin breda erfarenhet.

Slår vi ihop dessa förhållanden, med den grundmurade värnplikten och det lätt romantiserade soldatidealet, så framträder en bild som visar att utvecklandet av en professionell värdegrund där militär yrkeskicklighet och värderingar som sätter soldatlivets unika roll i centrum, inte utan vidare tar plats i det norska samhället eller i det norska Forsvaret.

Bemanning till internationella insatser

Grunden för bemanning till internationella insatser är, förutom FIST-styrkorna frivillighet. Forsvarssjefen och samtliga generalinspektörer har uttryckt en vilja om att införa beordringsplikt till internationell tjänstgöring för alla officerare. Motivet har traditionellt angivits till att det behövs för att trygga rekryteringen. Vi bör nog också se beordringsmotivet som ett försök att skapa en ny kultur i Forsvaret.

Chefen för flygvapnet general Colin Archer anger ett annat motiv för beordringsplikt, nämligen att det tvingar politikerna att ta ett större ansvar för dem de sänder ut:

Slik det er i dag, med frivillig deltagelse, tar ikke politikerne det ansvar de har (Forsvarets Forum, 1/2003).

Forsvarets innsatsstyrker

Målet är att FIST som omfattar ca. 3500 officerare och skall vara fullt upprättad från 2005. Officiellt har Norge ambitionen att kunna hålla två bataljoner ute på internationellt uppdrag samtidigt, om vi fokuserar på armésidan där den största utmaningen ligger. Om ambitionen stannar vid detta, så räcker det att arbeta med strukturen och därmed värdegrunden för FIST-styrkorna. Om de räcker till numerärt på sikt, avgörs av hur fortsatt rekrytering fungerar.

Förre GIH general Roar Haugen visade vid sin föreläsning vid FSTS i februari 2003 att den norska ambitionen på sikt kan bli att hålla en brigad ute för internationella insatser. Han visade även att företrädare inom NATO anser att Norge, med sin goda ekonomi, borde kunna bidra med två brigader, motsvarande 10 000 man. Kommer Norge upp i denna numerär inser vi snabbt att de renodlade FIST- styrkorna inte räcker till utan att en struktur där en större del av Forsvaret kan användas till internationella insatser blir nödvändig. Då blir frågan om värdegrund i det norska samhället och inom Forsvaret ännu mer central.

Jag har så här långt försökt visa att Norges rationalitet för användning av militärmakt har förändrats och att såväl den politiska som den militära ambitionen är hög.

Låt oss så titta på värdegrunden inom Forsvaret och i det norska samhället.

Norge, en rik postindustriell nation med nationalistisk tradition.

Liksom de flesta postindustriella länder ser man i Norge en ökad individualisering och fokusering på självförverkligande. Detta märks t.ex. i Martin Hjelmervik Ness undersökning om motiv för internationell tjänstgöring som jag belyser i ett senare stycke.

När det gäller individens förhållande till staten tyder mycket på att individen i Norge i ökad omfattning ser staten som en serviceinrättning och överordnar sina egna intressen ovanför statens. Detta visar sig bland annat genom att Norge tillsammans med Sverige ligger i topp i världen när det gäller utvecklandet av New Public Management, där statliga instanser tvingas till konkurrens och att se individen som en kund. Synen på staten som en leverantör och inte bara en maktinstitution är intressant och kommer att spegla individens förhållande till användandet av militärmakt, både vad avser att själv delta och när det gäller att ha åsikter om hur instrumentet används.

En annan fråga vi måste ställa oss avseende användning av militärmakt är vilken vikt befolkning lägger vid militära frågor. Boëne och Dandecker (2000:44) beskriver hur det moderna samhället idag är mer upptaget av andra frågor än de militära. I opinionsundersökningar kommer hälsovård, brottbekämpning, arbetsmarknadsfrågor, miljöfrågor etc. före försvarsrelaterade frågor. Inget tyder på att Norge inte följer detta mönster. Självklart kommer attityden till Forsvaret – och inom det samma präglas av hur viktigt Norges befolkning anser att Forsvaret och dess insatser är.

Som jag tidigare belyst är den norska försvarstraditionen starkt knuten till försvaret av den egna nationen.

Sammanfattningsvis så har jag i detta korta stycke, som inte gör något som helst anspråk på att vara komplett, försökt att belysa tre faktorer som jag tror påverkar attityden till militärmakt i samhället och därmed värdegrunden inom Forsvaret. Dessa är:

Yrkessoldat – legosoldat

Att förvara nationen med vapen har varit en dygd i en idealistisk traditionen. Men bilden av soldatrollen har också varit att den är ett nödvändigt ont. Det idealistiska ändamålet har helgat medlen. Att vara soldat till yrket har således en mycket liten förankring i det norska samhället. Ämnet får snabbt en känsloladdning och sakliga argument har liten plats. Ett effektivt medel som motståndarna till ett yrkesförsvar har använt är att i debatten sätta likhetstecken mellan yrkessoldat och det betydligt mer laddade begreppet legosoldat. (Ulriksen 2002:263).

Synen på användning av militärmakt i det norska samhället

Bjørn Tore Godal har i PACEM filosoferat runt norsk syn på militärmakt (1/2002). Han beskriver att Norsk tradition inte är att använda militärmakt utan att sprida stabilitet och lindra konflikter och därför är en mer aktiv användning av militärmakt svår att förena med norsk tradition. Hans iakttagelser ligger sålunda helt i linje med mina egna.

Jag har studerat över femtio insändare och artiklar där människor med eller utan anknytning till Forsvaret har haft synpunkter på hur Norge använder sitt militära instrument. Artiklarna kommer både från perioden runt 1999 när Kosovokonflikten var aktuell och från perioden runt 2002-2003 när Afghanistan och Irak stått i blickfånget. Flera insändare och artiklar är självklart positiva och tycker att det är bra och fullkomlig naturligt att Norge är med i dessa operationer. Samma motiv som används i St.meld. 38 är de som anges.

Många skribenter är däremot oroade över utvecklingen. Professor Arnulf Kolsatds debattartikel på Dagbladets debattsida får tjäna som exempel. (2002-08-28). Han skriver:

Det er urovekkende liten interesse for å diskutere målsettningen til det norske forsvaret (...) likevel skjer dramatiske endringer nærmest over natta. Ideen om ett norskt forsvar som skal beskytte innbyggerne og sørge for fred og frihet i Norge er forlatt. Nå deltar norske styrker i kriger på andre siden av jordkloden.

Lite längre fram i sin artikel ifrågasätter han om officeren i Norge är redo för de nya uppgifterna:

De (offiserene) har en yrkesstolthet knyttet til den (teknologiskenivå) og muligens en romantisk forestilling om at forsvaret utkjemper krigene på vegne av nasjonen (…) Offiserene i Norge som i andre land er antagelig litt konservative mennsker som vil verne om verdier han eller hun tror på vedrørende sitt egen land, og som er villig til å forsvare disse verdiene også med våpen.

Huvuddragen i professor Kolstads debattartikel går att känna igen i de övriga insändare och artiklar jag läst.

I samband med militärmaktsseminariet 2002 under temat «Tenke lokalt, handle globalt?» blev begreppet krigerstat populärt i salen och användes flitigt under dagen, efter det att Aftenpostens Nils Morten Udgaard haft ett föredrag med titeln «Norge – en krigerstat? Refleksjoner rundt engasjement på 90-tallet». Jag fick under den avslutande diskussionen möjlighet att fråga Marit Nybakk, om Norge ser sig som en krigarstat och om det i så fall finns utrymme i det norska samhället för en krigarklass. Jag förtydligade krigarklass med att jag avsåg en militärmakt med professionell grund, vilken är föremål för särskilda krav och privilegier.

Marit Nybakk svarade att Norge inte är en krigarstat, men medgav att man blivit mer aktiv med sitt militära instrument. Däremot hävdade hon med bestämdhet att det inte finns utrymme för en krigarklass i det norska samhället. I den påföljande repliken följde jag upp min fråga med att fråga:

Om det nu inte finns utrymme för en krigarklass, lider då inte staten av ett moraliskt underskott när soldater skickas på uppdrag i statens tjänst under idealistisk retorik?

Nybakk medgav att hon såg logiken i mitt resonemang och höll med om att så faktiskt kan vara fallet.

General Trond Furuhovde är en annan ihärdig debattör som delar Marit Nybakks uppfattning. I en krönika i Aftenposten (1999-08-03) skriver han:

En vervet hær, eller hær med betydelig innslag av vervete, eller elitetropper, har vist seg å utvikle egne verdinormer. En slik utvikling er vi neppe interessert i.

Ur dessa axplock i debatten framgår att omställningen av Forsvaret till ett instrument att aktivt använda i landets utrikes- och säkerhetspolitik inte är problemfri utan påverkas av en mängd faktorer däribland traditionella värderingar. Jag tolkar de starka känsloyttringarna som att dessa värderingar är tämligen djupt rotade.

Nu är detta inte unikt för Norge, utan mönstret går att känna igen i andra länder som är inne i samma process. I Sverige är debatten direkt jämförbar. Från Danmark vill jag exemplifiera med följande citat, hämtat ur en artikel i Göteborgs Posten (2002-12-02). Under rubriken Danska soldater vill inte döda uttalar sig ordföranden för centralföreningen för stampersonal Finn Busse på följande sätt:

En del danska soldater kommer att ta avsked om Danmark beslutar sig för att skicka trupper till Irak (…) Några mannar kan få problem med att angreppskrig där uppgiften är att slå ihjäl så många fiender som möjligt(…) Vi vet att danska soldater är verkligt bra på att lösa konflikter (…) men det återstår att se dem operera där den primära uppgiften är att döda (…) Vi har den stora styrka att våra soldater är tänkande varelser (…) vi lever i ett humanitärt samhälle, inte i en boxningsring.

Jag vågar generalisera och säga att Busses uttalanden om danska soldater lika väl kunde ha varit hämtade från Norge eller Sverige. Däremot är det inte sannolikt att vi ser samma uttalanden i USA eller Storbritannien. Anledningen till detta är enligt min mening att dessa länder har en annan tradition och kultur när det gäller användning av sitt militära instrument.

Kulturen och traditionen i samhället är enligt min uppfattning avgörande för om man kan skapa ett Forsvar som har förmåga att vara «In and out with the Britts». Därmed inte sagt att en tradition inte går att ändra. Men det tar som bekant lång tid.

Förutsättningar för Forsvaret för att utveckla värdegrund

När jag i det följande stycket resonerar kring Forsvaret är det främst Hæren jag avser. Den är mest personalkrävande och står dessutom inför störst förändringar för att kunna svara upp mot de politiska ambitionerna.

Värdegrunden i Forsvaret är präglad av de attityder som finns i samhället i övrigt, både genom att personalen kommer in med en uppsättning värderingar och att påverkan sker kontinuerligt.

Det norska Forsvaret har traditionellt varit produktionsfokuserat och den huvudsakliga uppgiften har varit att utbilda värnpliktiga för ett invasionsförsvar. Detta har inneburit att den norska officeren huvudsakligen arbetat med utbildning och administration. Träning i operativ miljö har enbart skett vid övningar.

Att vara utbildare har varit det kända – att vara operativ har varit det okända.

Även efter, eller snarare under, Forsvarets omställning finns det en stark fokus på produktion. Forsvarets nya styrningskonceptet anger att det skall vila på tre pelare: Operativ verksamhet, styrkeproduktion och logistik. Men studerar man konceptet finner man att ledning, ekonomiska medel och personalresurser fortfarande är optimerade för produktion. Det är den produktionsansvarige som har de ekonomiska medlen och anger ambitionsnivåer, inte den operativt ansvarige. Denna struktur gör det svårt att utveckla den professionella värdegrund som jag menar är nödvändig för att svara upp mot den politiska ambitionen.

Attityder till internationell tjänst inom Forsvaret

Jag har i samband med et här arbetet studerat tre enkätundersökningar om attityder till internationell tjänst hos officerare och värnpliktiga i Norge.^² Ingen av dessa går direkt på vår kärnfråga om värdegrund, men är ända användbara för att bidra till helhetsbilden.

Inom officerskåren kan man skönja två huvudsakliga attityder till internationell tjänst. Den ena och dominerande är att internationell tjänst förvisso är en del av yrket, men att officeren själv skall kunna bestämma var, när och hur det skall ske. Den andra attityden är att internationella uppdrag definitivt är en del av professionen och att man redan genom att bli officer gjort sitt val.

De flesta jag talat med anser att organisationen behöver kunna beordra sina anställda till internationell tjänst för att kunna lösa sina uppgifter, men påtalar samtidigt att de själva inte är beredda till detta, då de gick in i Forsvaret på andra premisser.^³ Flaggkommendør Jakob Børresen har i PACEM 2:1 (1999) skrivit följande om detta:

Jeg vet for eksempel at det kom som en ubehagelig overraskelse på flere av det norske befalet som var ute i NATO-tjeneste, og som et sjokk på deres ektefeller og barn, da det i desember 1995, på et tidspunkt da vi ikke visste hva som ville møte NATOs intervensjonsstyrke IFOR når den rykket inn i Bosnia, ble antydet at noen av dem kanskje måtte gjøre tjeneste i Sarajevo. Det var åpenbart at mange av befalet ikke hadde tenkt igjennom hva det egentlig betydde å gå i uniform som befal i Forsvaret, hva det i visse situasjoner kunne innebære.

Den samlade bilden jag får av den traditionella delen av Norges Forsvar är att attityden till militärmakt i samhället, en idealistisk tradition, ett starkt fokus på produktion och ett litet fokus på operativ verksamhet leder till att officeren idag inte ser internationella operationer som en del av sin yrkeskodex. Ett faktum som understryker denna bild är att två av de tre fackliga organisationer som företräder officerarna starkt emotsätter sig beordringsplikten.

Detta leder mig till slutsatsen att den nuvarande strukturen inte utvecklar en professionell värdegrund hos officeren.

Värdegrund och FIST- styrkorna

FIST-styrkorna har en god möjlighet att utveckla den professionella värdegrund som jag tror är en förutsättning. Telemarkbataljon har uppmärksammat detta och givit ut ett eget verdigrunnlag. Syftet anges att vara:

klargjørende for dem som vurderer å søke stilling der, (...) redskap til vurdering av virksomheten, og gir retning for utdanning og personlig utvikling.

Intressant med denna formulering är att man betonar vikten av att utåt presentera vad verksamheten innebär, både för presumtiva kandidater och inte minst för dem som skall använda instrumentet. Detta kan tolkas som att bataljonen vill påtala för den politiska ledningen att konsekvensen av den politiska ambitionen är att någon skall göra jobbet och att detta kräver denna värdegrund.

Det å være soldat setter helt spesielle krav til de menneskene som skal ha denne profesjonen. Av vårt folks ledelse er vi betrodd de skarpeste og mest dødbringende virkemidler vårt samfunn besitter. Å tilhøre Telemark bataljon er enda mer krevende. Som alle norske militære avdelinger er vi en del av invasjonsforsvaret, – men vi er også utpekt som et redskap for nasjonal krisehåndtering. I tillegg skal vi konstant være klar til å gå inn i krig eller konflikter i andre land.

I stycket om professionalism har jag talat om att skapa en yrkeskodex. Verdigrunnlaget skriver: «En soldat i TMBN er lojal. Egen avdeling, Hæren og nasjonen stoler på vår innsats og vilje til å løse oppdraget. Lojalitet går til overordnede, underordnede og sideordnede.»

Verdigrunnlaget avslutas med det kanske starkaste stycket, som egentligen beskriver allt som den här uppsatsen handlar om:

En soldat i TMBN er klar til å reise på oppdrag hvor og når ordren kommer. Ved å inngå i avdelingen avgir vi noe av vår personlige frihet, og underlegger oss avdelingens verdier, holdninger og krav. Avdelingens behov vil bli satt foran våre egne. I ytterste konsekvens kan det bety å gi livet for å løse oppdraget. Vi unngår derfor som enkeltpersoner og avdeling å sette oss i situasjoner eller utføre handlinger som kan svekke avdelingens troverdighet og evne til å løse oppdrag.

Om Telemarkbataljon lyckas omsätta denna värdegrund i praxis så har man enligt min mening försett den politiska ledningen med det verktyg den så gärna vill ha.

Den ena frågan är då egentligen om verktyget är tillräckligt stort, den andra frågan är om den politiska ledningen förstod att detta var konsekvensen och den tredje frågan är slutligen om det övriga Forsvaret är en tillräcklig rekryteringsgrund.

Sammanfattning och konklusion

Sammanfattning

Låt oss så sammanfatta den bild jag försökt att måla. Norges politiska ledning och Forsvarets dito har en mycket hög ambitionsnivå med Forsvarets internationella uppgifter. Traditionen, med försvaret av den egna nationen i fokus, gör emellertid att den nya användningen av militärmakt inte är okontroversiell.

Jag har påtalat att jag tvivlar på att huvuddelen av Forsvaret kan utveckla en professionell värdegrund, allt för stort fokus på produktion och för litet fokus på operativ träning är mitt främsta argument.

En lång tradition präglad av nationalism och idealism har präglat synen på användandet av militärmakt i det norska samhället, vilket jag tolkat som att Norge inte är redo för att utveckla ett militärt instrument som tillåts att utveckla en yrkeskodex som medger att man är «In and out with the Britts».

Vi ser sålunda en situation där det finns ett spänningsfält mellan den politiska ambitionen med Forsvaret, traditionen av användning av militärmakt och Forsvarets förmåga att producera soldater och officerare som kan svara upp mot den politiska ambitionsnivån

Konklusion

Norge har en lång tradition av internationell tjänst. Över 100 000 norrmän har deltagit i internationella operationer sedan 1950-talet, vilket gör Norge till en av de mest framträdande bidragsgivarna sett till folkmängd. Det norska fredsarbetet har varit framgångsrikt och mycket uppskattat. Här har det norska värnpliktssystemet fungerat väl, inte minst för att soldaten som skickas ut har andra kvaliteter än de rent militära. Livserfarenhet och yrkeskunskaper från andra områden har kommit till stor nytta.

Detta skulle tala för en fortsatt rekrytering av dagens modell och mot en ökad professionalisering. Det kan ju vara en tänkbar väg för Norge att gå.

En väg som blant annet företräds av generalsekreteraren för norska Röda Korset Jan Egeland som hittat en slagkraftig formulering med: «Det er bedre å være en stormakt humanitært en randstat militærtt». Egeland har använt den här formuleringen flera gånger när han kritiserat regeringen för att vara allt för starkt inriktad på militära insatser och menar att Norge skulle kunna få den goodwill man eftersträvar internationellt med andra medel än de militära.

Om Norges ambition med Forsvaret är och blir att huvudsakligen inrikta sig på försvar av den egna nationen och de internationella insatserna begränsas till fredsoperationer med den ambitionsnivå vi sett fram till idag, så har Forsvaret förutsättning att utveckla en relevant värdegrund.

Denna värdegrund kommer till stor del att vara idealistiskt baserad. Viljan att ta till vapen när den egna nationen är hotad kommer inte att vara ifrågasatt. Däremot kommer viljan att engagera sig i internationella operationer i huvudsak baseras på andra drivkrafter än att den enskilde känner att det är en del av professionen. Motiven kan vara ideologiska; självförverkligande; ekonomiska eller karriärbefrämjande förutom rent professionella.

Problemet är att Norges politiska ledning uttryckt en annan ambition med Forsvaret och där Forsvaret i stort inte har en struktur som medger att en värdegrund som motsvarar den politiska ambitionsnivån utvecklas. Forsvarets insatsstyrkor har möjlighet att utveckla en professionell värdegrund. Frågorna som kvarstår är om FIST-styrkorna räcker till i storlek och om Forsvaret i övrigt är en tillräcklig rekryteringsbas för FIST.

Jag ställde också frågan om den politiska ledningen inser att konsekvensen blir soldater med en värdegrund som Telemarkbataljonens. Den samlade bilden jag får efter mina studier är att jag inte är övertygad om att så är fallet.

Vi har också sett kraftiga reaktioner i det norska samhället och inom Forsvaret på den nya typen av användning av det militära instrumentet. Det är långt ifrån självklart att det finns utrymme i det norska samhället för ett militärt instrument som medges att utveckla en professionell sammanhållning som soldater.

Min slutsats blir således att om Norges politiska ambition med Forsvaret fortsätter i utstakad riktning har Forsvaret inte, utan genomgripande förändringar både inom Forsvaret och i samhället, förutsättningar att utveckla en relevant värdegrund.

Därmed inte sagt att en förändring är omöjlig, men den är dock så genomgripande att den kräver klara målsättningar, en öppen debatt och tid.

Magnus Erikson arbeider i det svenske forsvaret og var elev på hovedkurset ved Forsvarets stabsskole 2002-3.

 Artikeln är en förkortad version av en examensuppsats från Forsvarets stabsskole. Uppsatsen kan läsas i sin helhet på www.pacem.no

1 Den amerikanske säkerhetspolitiske skribenten Doug Bandhow är ännu krassare när han skriver: «The armed forces are a tool to defend a free society, not a mechanism to indoctrinate a free people.»

2 Hjelmervik Ness, Martin, FOKIV, Oslo, 2000; Steder Brundtland, Frank, FFI rapport 2000/00413; Richvoldsen, Georg, Universitetet i Oslo, 2001.

3 De officerare jag talat med är dessutom överens om att Forsvaret inte ägnat tillräckligt med kraft på att lägga förhållandena med att ta hand om «hemmafronten» tillrätta. D.v.s. stöd åt familjen, försäkringsfrågor etc. Detta är också en indikator på att Forsvaret kanske inte har den struktur som krävs för att skapa en professionell värdegrund.